Hej!
Idag har jag tråkiga nyheter. Det verkar som om mitt helvete inte har tagit slut, utan att ett annat just börjat…..
Jag har just kommit hem från Arbetsförmedlingen, var på ett möte ang. Ungdomsgarantin. Det är något slags program de har där man får jobbcoacher och lättare att få praktik och så…
Under mötet börjar de prata om ersättning, och jag frågade om det även gäller för de med A-kassa.
-Nej du får inte ersättning från oss och A-kassan samtidigt.
-Jag tänkte väl det, det skulle ju vara alldeles för generöst av er… Okej men då vet jag att jag i alla fall har A-kassa varje månad.
-Nej du kommer inte få a-kassa heller.
-VA?!
-Nej, eftersom du är inskriven här måste du godta vår ersättning från Försäkringskassan, och det får du inte ha samtidigt som a-kassa.
-Men… hur mycket är det på då?
-Ja, det är ju lite lägre än A-kassan… Du kan behöva få ta kontakt med soc för att det ska räcka varje månad.
-Nu har jag faktiskt bråkat för att få mina pengar i 3 månader, och nu kommer ni och säger att jag inte får några pengar? Ni ser alltså hellre att jag får skattepengar i form av hälften försäkringskassa och hälften soc snarare än än a-kassan som är en försäkring jag själv betalat?!
-Ja, det är försås lite knasigt… Men det är våra regler.
-Men om jag inte vill gå den här ungdomsgaranti-programmet då?
-Då får du ingen a-kassa alls.
-Okej, så jag har alltså alternativet att ställas på bar backe eller få mindre pengar än jag är berättigad till enligt a-kassan... är det så?
-Ja men det jämnar ju ut sig i långa loppet…
-Vad då i långa loppet?! Vill ni att vi ska behöva låna pengar från våra föräldrar varje månad innan FK och SOC har godkänt ansökan om ersättning….?
-Eum… Vi får prata om det här efteråt.
”Efteråt” blev tydligen imorgon kl 14. Jag bröt totalt ihop och ringde min mammis för råd.
Istället för att lugna ned mig och sådant som mammor ska göra när ens dotter ringer och gråter hjärtat ur sig, så blev hon irriterad och arg på mig för att jag gav upp så himla lätt. Jag fick anstränga mig för att inte skrika: GE UPP SÅ LÄTT? JAG HAR KÄMPAT SOM EN JÄVLA GLADIATOR SEDAN AUGUSTI!
Istället sa jag: Kan du vara snäll och inte vara så otrevlig mot mig, jag mår redan dåligt och jag behöver hjälp från dig. (…) Snälla kan du sänka rösten, det hjälper inte att du skriker på mig. (…) Det känns som du sparkar på den som ligger när du sägeer sådär, kan du försöka att vara lite hjälpsam istället för att vara arg på mig (…) Nähä okej då orkar jag inte prata mer. Hej då.
Jag kände att jag höll på att koka över och sprang in på en tom lunchrestaurang.
-Kan jag få ett glas vatten? Jag måste skölja ned mina mediciner!
-Visst. 5 kronor tack.
-Jag har inga pengar.
-Tyvärr.
Nästa ställe fick jag vatten på och jag sköljde ned den lilla panik-reserven jag hade på mig. Nu är jag ensam hemma och väntar på att få somna in och vakna när min pojkvän kommer hem klockan 20. Jag vet inte vad som kommer hända annars.
Hej.